Resa till Sverige

Resa till Sverige

Äventyr från den första dagen

Det är både konstigt och spännande när man får sina drömmar att gå i uppfyllelse. Sedan första året på universitetet hade jag haft som mål att åka till Sverige för att plugga där minst i ett halvår. Förra året fick jag en sådan möjlighet.

Inför resan var jag mycket nervös trots att jag redan hade varit i Sverige på en sommarkurs i svenska år 2008. Men då visste jag att efter 3 veckor skulle jag vara hemma igen. Jag visste att alla andra deltagare skulle vara precis lika mycket icke-svenskar som jag. Och jag visste att ingen skulle bry sig om mitt uttal eftersom jag kom dit för att förbättra det.

Den här gången skulle allt vara annorlunda. Jag skulle leva långt bort från hemlandet i 4 månader (som till sist blev 10 månader), prata bara svenska och lära mig att vara självständig. Jag hoppades också att jag skulle skaffa nya bra kompisar och hitta ett sätt att få stanna i Sverige för alltid. Det var vad jag trodde jag skulle få. Men det jag fick i verkligheten var mycket bättre och viktigare.

Redan på väg till Sverige fick jag uppleva ett äventyr. I Finland blev jag plötsligt sjuk och fick så hög feber att jag inte ens kunde gå. Jag trodde verkligen att jag skulle åka hem utan att säga Hej till Sverige. Men lika plötsligt som den kom gick febern över och jag kunde åka vidare.

I Sverige fick jag vara med om ett äventyr till. I Hässleholm, där jag skulle byta tåg, fick jag veta att Öresundståget hade blivit inställt pga oväder. Det enda jag lyckades få veta var att jag skulle vänta på ersättningsbuss. Var skulle jag nånstans göra det visste jag inte. Jag frågade en enögd man, som jobbade på stationen, vart jag skulle ta vägen, men han svarade någonting på den värsta skånska och gick sin väg, så jag förblev stående och kunde bara blänga på honom. Men tack gode Gud! –världens finaste och snällaste skånska kille kom fram till mig och sa vart jag skulle gå. På busshållsplatsen hittade jag en tjej som åkte till samma by som jag, och jag frågade om jag kunde följa med henne annars skulle jag gå vilse. Det var kanske den första gången i mitt liv som jag förstod att jag måste göra allt själv för att överleva och inte vänta på att någon ska göra det åt mig.

När jag äntligen gick av bussen fann jag mig på ett öde ställe utan människor, ljud eller några andra tecken på att det fanns liv där. Vad jag ville göra var att sluta ögonen och sedan öppna dem och förstå att allt det här inte var sant. Men sedan kom Mona, vår internatföreståndare, och hälsade mig med orden: ”Marta, är det du? Vad vacker du är! Välkommen!” och jag började känna mig mycket bättre. Hon skjutsade mig upp till skolan, visade allt i huset, presenterade mig för folket som redan var där och gick hem. Nu var det min tur att göra nånting. Att agera självständigt. Att kämpa mot min rädsla inför nya människor och det nya språket. Och den första kvällen etablerade jag kontakt med min granne Erik, som lovade att laga mat åt mig eftersom jag inte kunde göra det själv.

De första dagarna i skolan var som tortyr för mig. Svenskarna verkade vara kalla och tråkiga, och ville inte göra någonting. Jag hittade en bra kompis i mitt hus och i ungefär en månad umgicks vi nästan bara med varandra. Sedan blev vi ovänner och då förstod jag att jag hade missat den viktigaste perioden när jag hade kunnat skaffa kompisar, och att jag inte riktigt kände någon på skolan. När man umgås med bara en människa, blir man dessutom van vid hans eller hennes uttal och glömmer bort att det finns människor som kan prata annorlunda. Det var dags att komma ut och säga Hej till Sverige och svenskan på riktigt. Det gjorde jag. Jag tog mig i kragen och fick mig att förstå blekingska, som jag nu tycker är en av de vackraste svenska dialekterna. Jag skaffade riktigt bra kompisar som jag älskar med hela min själ och som jag vet älskar mig. Jag hade aldrig träffat lika bra människor som min kompis Alice Svanstein och hennes familj som bjöd mig och min mamma att fira jul och nyår tillsammans med dem, som hjälpte mig när jag kände mig ensam och som man kunde komma till när som helst och vila ut sig från internatet och dess bus.

En annan bra kompis till mig var en tysk tjej som heter Esther och som var min granne. Hon liknar en ryss fast är lite strängare och punktligare eftersom hon ändå är tyska. Med henne brukade jag gå till bastun och vinterbada. Svenskarna ville inte göra det och vissa tyckte att vi var galna när vi doppade huvudet i det iskalla vattnet. För båda av oss var Sverige ett främmande land, så vi hade ungefär likadana upplevelser som gällde den svenska mentaliteten och svenska kulturen.

Något som jag inte ens nu kan förstå är varför svenskar är så rädda för att visa sina riktiga känslor. Varför vill de inte använda alla möjligheter som deras land ger dem? Varför vill de sitta hemma framför TV:n på en fredagskväll klädda i mysbyxor och äta chips istället för att gå på teater t. ex.? Eller varför kan folket så lite om mitt land? Någon sa till mig att Kreml är ett köpcentrum och det enda man kan göra i Ryssland är att dricka vodka och dansa kosackdans med björnar. Och det menar de på allvar, jag skojar inte.

Med detta vill jag absolut inte säga att jag inte gillar Sverige. Tvärtom. Jag älskar Sverige för att precis där blev jag vuxen mentalt, jag lärde mig att ta ansvar för det jag gör och säger, lärde mig att trivas med mig själv och det viktigaste av allt – nu pratar jag svenska flytande! Eller okej, nästan flytande J Nu är jag inte längre rädd för att prova något nytt och träffa nya människor, nu kan jag sköta mina pengar och prata in mig hos vem som helst J Och allt det här är tack vare Sverige! Jag tycker att det var det viktigaste året i mitt liv hittils. Och jag är jättetacksam för SI att jag fick det!

Marta Morkina